En eloge till Ronnie Sandahl

Sitter här i mammas kök, vid hennes otroligt snygga köksö i det lika snygga köket, och undviker att plugga. Det går rätt bra. Förutom att jag hunnit med fem avsnitt av Andra Avenyn så har jag också fördjupat mig i Ronnie Sandahls krönika i dagens Aftonblad. Jag brurkar alltid läsa hans krönikor och tänka; det var krönikör jag egentligen ville bli. Men så blev det inte. Inte än i alla fall. Jag är ju bara tjugoett. Dagens krönika handlar bland annat om ålder. Om hur Ronnie jämför sig med gymnasisterna på kaféet och ger dem ett leende med vetskapen att de också kommer att sambohandla, skära ner på kaffet och glömma ligget från förra sommarens festival en vacker dag. Livet går vidare, vi utvecklas alla. Eller de flesta i alla fall. Jag har på sista tiden känt mig gammal och blasé. Kanske är det för att jag inser att min lillasyster alldeles strax är i den åldern då livet var mest en fest. Men en sekund senare inser jag att det också var en helvetestid. Kampen mellan att bli tillräckligt full och inte dryg. Inte allt för flörtig men ändå öppen för förslag. Att inte helt slänga bort betygen, men ändå skolka tillräkligt mycket för att hinna med allt annat kul, som att boka en spontanresa till Östeuropa med någon du gillade men inte vågade chansa på. Gymnasiet var förjävligt. Förjävligt underbart och bara förjävligt förjävligt.

Så från att vara den som kunde supa alla killar under bordet på krogen och alltid hade en pojkvän vid min sida så är vägen lång till den jag är idag. Idag är jag lycklig särbo med ett perfekt ensamhushåll och katt. Jag storhandlar och betalar räkningar. Magen tål inte sprit så jag håller mig till cola de få gånger jag går på fest. Fredag och lördagkvällarna är trevligast när de spenderas med en bra film och popcorn och jag jobbar hellre över än skolkar från jobbet. Jag har toppbetyg i klassen och är stolt över det. Smeknamnet "Magistern" klingar inte lika negativt som på gymnasiet och jag tränar hellre än åker på spontansemester.

Alla ni gymnasister som tror att livet aldrig kommer att vara så bra som nu, tänk om. Det är fan så mycket roligare att var ansvarfull tjugoettåring än att vara en förvirrad sjuttonåring i mental obalans.